Det är dagen före Maccabi Tel Avivs stora derby mot rivalerna Hapoel Tel Aviv när jag landar på Ben Gurions internationella flygplats. Rade Prica vinkar i ankomsthallen när jag äntligen tagit mig dit efter en turbulent flygresa från Köpenhamn och efterföljande rigorösa passkontroller. Vi hinner precis säga hej innan det kommer fram några flygplatsanställda som vill prata om morgondagens match och ta kort med Maccabistjärnan. Spelar man i stadens största lag blir man snabbt igenkänd i Tel Aviv, liknande situationer uppstår hela tiden under min helg med Rade i Israels finansiella centrum och andra största stad.

Vi tar oss direkt till bilen och vidare till en restaurang på den historiska järnvägsstationen Tahana, som restaurerades år 2000 och nu innehåller restauranger, konstutställningar och boutiques. Jag får höra om livet som fotbollsproffs i Tel Aviv.

 Restaurang på Tahana, den gamla järnvägsstationen i Jaffa-Tel Aviv.

”Det är helt sjukt egentligen. Fotbollen betyder så oerhört mycket för folket här”, säger Rade. ”Det är ju lite annorlunda än i norra Europa. Folk ropar ofta till mig på stan och kommer fram och vill ta bilder. Till och med när jag var i Eilat (350 km från Tel Aviv) med familjen ropade de ’Rade Prica’ på marknaden. Ibland är det lite jobbigt, speciellt när jag har barnen med mig, men de flesta är positiva och då är det ju helt okej. Ibland vill någon att jag ska säga att jag hatar Hapoel, men jag svarar bara att jag älskar Maccabi”, skrattar han.

Rade har varit i Tel Aviv i tre månader nu och han har börjat sin sejour i Maccabi Tel Aviv bra. Vid min vistelse hade han på åtta starter och fyra inhopp i ligan lyckats med att göra sju mål och tre målgivande passningar och laget hade mer eller mindre avgjort ligan (vilken de också vunnit vid datumet för den här publikationen). Jag frågar om han tror att han blir bemött likadant om det börjar gå sämre för honom och laget.

”Maccabi har haft det väldigt tufft de senaste åren. Vi har inte vunnit ligan på tio år och vissa säsonger har man presterat långt under supportrarnas förväntningar. Lagkamraterna har berättat om hur bilar har blivit vandaliserade och hur de fått utstå lite hårda ord på stan. Men det är aldrig någon som blivit fysiskt attackerad.”

Vi åker till lägenheten som ligger tio minuters promenad från Tel Baruch Beach, en av många fina sandstränder i staden. Rades fru Anna och tre barn, Tim 11 år, Liam 8 år och Ophelia 10 månader, har precis åkt tillbaka till Trondheim där de kommer att stanna fram till sommaren. Det är en fin, men inte lyxig lägenhet med fyra sovrum, tre toaletter och kombinerat kök och vardagsrum.

”Här är bunkern”, skrattar Rade när han visar det sista sovrummet. Jag skrattar men förstår inte riktigt vad han menar innan han visar att dörren är en ordentlig, extra stark säkerhetsdörr. ”Det är här vi ska vara om det blir något anfall eller liknande”, fortsätter han.

 Tel Baruch Beach, tio minuters promenad från lägenheten i stadsdelen Ramat Aviv.

Israel är ett land i konflikt med nästan alla omgivande länder och med en omdiskuterad hantering av det palestinska folket. Rade hade detta i åtanke när han för första gången hörde talas om Maccabi Tel Avivs intresse. Han försökte läsa på lite om staden, men även om hotbilden i landet. Han pratade också med Maccabis sportchef Jordi Cruyff om detta innan han bestämde sig.

”Jordi berättade att det inte kändes som någon större fara att bo i Tel Aviv och jag känner mig inte heller orolig nu på plats. Det är ett väldigt speciellt land och område, men jag stormtrivs i Tel Aviv. Här är varmt, milslånga stränder och underbar mat. Det är det bästa klubbvalet jag gjort.”

Vi tar bilen till träningsanläggningen som ligger i de lite slitnare delarna av staden. Området runt omkring påminner inte alls om hur det ser ut i många andra storklubbars träningscenter. Maccabis kanadensiske ägare Mitchell Goldhar vill fräscha upp området, men får nej från de styrande i staden. De anser att det är viktigt att behålla utseendet för att inte förstöra charmen som finns där.

Vi hoppar ur bilen och går mot omklädningsrummet. Det är mycket high-fives och ryggdunkningar. Alla är noga med att hälsa på varandra. De är mycket trevliga och tillmötesgående och presenterar sig. Det är kväll och vissa beklagar sig över det konstiga vädret och huttrar lite. När jag lämnade Göteborg tidigt på morgonen var där flera minusgrader och jag kan inte direkt klaga över de knappa 20 graderna. Spelarna går in i omklädningsrummet och börjar byta om och jag blir bjuden på en espresso av Tuito Avner som har en player manager-roll i klubben. Vi småpratar lite om vädret i Sverige innan vi snart kommer in på fotboll.

”Vinner vi imorgon över Hapoel har vi avgjort ligan, men det vikigaste är såklart att vinna derbyt”, förklarar han. ”I förra derbyt vann vi med 4-0 och Prica var fantastisk. Han gjorde sitt första mål då och har varit en väldigt bra värvning för oss. Sedan han kom hit har vi blivit ett ännu bättre lag. Både media och fans uppskattar verkligen vad Rade Prica åstadkommit här.”

Plötsligt väller det in ett hundratal supportrar från andra sidan anläggningen. Det finns vakter på plats, men ingen gör något allvarligt försök att stoppa dem. Maccabi går ju bra för tillfället och man vet att de är där av en positiv anledning och bara vill stötta laget inför morgondagen stora match. Spelarna befinner sig fortfarande i omklädningsrummet och verkar fundera på hur de ska hantera den uppkomna situationen. Supportrarna sjunger utanför, bland annat Rades låt ”Rade Prica olé, olé, olé…”. Efter några minuter kommer spelarna ut. Rade, Eran Zahavi och Moanes Dabbur hissas upp på supportrarnas axlar och återigen hörs sången om Prica. Sedan går en kvart åt till att skriva autografer, fotograferas och ryggdunkas innan fansen lugnt marscherar tillbaka samma väg som de kom. Tränarstaben, en blandning av spanjorer och israeler, samlar ihop laget och träningen börjar.

 Dagen före derbyt mot Hapoel Tel Aviv stormade ett hundratal fans träningsanläggningen för att stötta sina hjältar.

Mycket till fotbollsträning är det inte. Efter en ganska seriös uppvärmning går man igenom några hörnvarianter. Därefter spelas en form av handboll där ett visst antal passningar i rad måste genomföras innan mål kan göras på något av minimålen som är uppsatta. Kvaliteten på handbollen är inget vidare och det tar lång tid innan första målet kommer. Efter lite mer fotbollsinriktade övningar går laget in efter ca 90 minuters träning. Huvudtränaren Óscar García har inte varit speciellt aktiv utan mest övervakat träningen som hans hjälptränare sköter.

Sportchef Jordi Cruyff och andra i organisationen kring laget sitter på en bänk och pratar under hela träningspasset. Stämningen är väldigt lättsam och Jordi undrar med ett skratt varför inte alla spelarna och ledarna kan få Iphones och Ipads av klubben. Efter träningen försöker några av ledarna skruva in hörnor direkt i mål. De skickar över en boll till Jordi som från en position utanför planen och strax bakom målet försöker dra en utspark i mål. Han lyckas nästan, men bollen studsar lite för tidigt och ytterskruven gör att den hamnar i burgaveln. Han ropar till sig en ny boll och drar ytterligare en utspark direkt i mål. ”In fashion shoes!”, ropar han högt och pekar på sina blå skor i något slags plastmaterial.

På matchdagen tar jag och Rade cykeln ner till stranden för att äta frukost. ”Prica, good luck today!”, ropar ett gäng killar från en kiosk vi går förbi och en annan kille ber ”Mercy, mercy, ta det lugnt idag!”, och knäpper händerna. ”Han håller på Hapoel och har det inte så lätt just nu”, berättar Rade. Hapoel Tel Aviv låg tvåa i tabellen, inte långt från Maccabi när Rade kom till Israel, men har gått svagt den senaste tiden och återfinns inför derbyt på en tredje plats, med hela elva poäng upp till rivalen. Visserligen har de tre raka segrar i ligan, men utan att imponera och Maccabi är klara favoriter i kvällens match. Efter några timmars frukost på stranden beger vi oss tillbaka till lägenheten och Rade tar snart bilen till hotellet där laget samlas inför matchen.

 Inväntar frukost på Tel Baruch Beach.

Jag lånar en cykel och cyklar längs stranden in mot stan. Det finns strandpromenader och fina cykelvägar längs hela kustremsan. Stranden från stadskärnan och söderut mot Jaffa är välbesökt och där är det väldigt långgrunt. Rade har berättat att han brukar cykla dit med barnen eftersom där är lite mer barnvänligt.

Rade Prica började spela fotboll som knatte i Ljungby IF. Han var en tidig talang och öste in mål i pojklagen. När han var fjorton år debuterade han i A-laget i dåvarande division 3 med ett inhopp mot lokalkonkurrenten Strömsnäsbruk. Efter ett mål och en fixad straff hade han en plats i Ljungbys A-lag fram tills han flyttade till Helsingborg efter första året på gymnasiet. Han fortsatte göra mål i Helsingborgs ungdomslag och debuterade i Allsvenskan som artonåring.

Efter några år i Allsvenskan, bland annat med ett SM-guld 1999, fick han 2002 möjligheten att flytta till Tyskland och spel i Hansa Rostock som då spelade i Bundesliga. Rade var Rostocks dyraste spelare någonsin och klubbpresidenten lovade många mål från anfallaren. Det gick också bra i Tyskland de första åren och trots att han spelade en hel del på mittfältet och som ytterforward i ett 4-3-3 lyckades han med 7 mål på 27 matcher under debutsäsongen. Under tredje året i Rostock gick det däremot väldigt tungt för laget och man ramlade ur Bundesliga. Trots förfrågningar från andra klubbar och bara ett år kvar på kontraktet ville Rostock under inga som helst omständigheter släppa Rade. Han avslutade med ett med utgående kontrakt för ett underpresterande lag i Zweite Bundesliga

Efter tiden i Tyskland ville familjen flytta till något som mer liknande hemma. Valet föll på Aalborg i Danmark där kompisen Mattias Lindström redan spelade. I Aalborg stortrivdes hela familjen och fotbollen gick bra. Efter serieseger och vinst i skytteligan fick Rade under januari chansen att flytta till Sunderland i Premier League. Han gjorde omedelbar succe med mål redan i första matchen (inhopp mot Birmingham), men ganska snart gick det tyngre och efter problem med småskador och förtroende från tränare Roy Keane ville både Rade och familjen flytta. Valet föll till slut på Rosenborg dit tränaren Erik Hamrén hade flyttat efter sin tid i Aalborg.

Rade stannade fyra säsonger i Norge och vann bland annat två guld i Tippeligan och även skytteligan under debutsäsongen. Efter fyra år i Norge var han sedan sugen på en sista utmaning och tackade ja till Maccabi Tel Avivs erbjudande.

”Det har blivt några flyttar för mig och familjen, men det har gått bra hela tiden. Det var väl mest i England det var lite jobbigt. Dels spelade jag ingen A-lagsfotboll under en ganska lång period, dels bodde vi långt från allt och blev lite avskärmade. Klart bäst har vi haft det i Norden, men jag är helt övertygad om att familjen kommer att trivas här också även sedan när det blir vardag med skola för barnen.”

Utanför Bloomfield Stadium är nästan alla klädda i Maccabis gula och blå färger. En röd klick av Hapoelsupportrar beblandar sig med de gulblå utan synliga problem. Förväntan spirar i luften och de flesta har bråttom in på arenan som bara tar knappt 13 000 åskådare, men där alla sjunger och skapar en elektrisk stämning.

 Hapoelsupportrar utanför arenan.

Jag sätter mig på min plats precis vid planen, nära Maccabis avbytarbänk. Trots att spelarna inte ens kommit in för uppvärmning ännu är läktarna fyllda och högljudda sånger hörs från båda lagens supportrar. När spelarna värmer upp låter det mer på läktarna än under de flesta matcher jag tidigare upplevt. På flera platser ser jag svenska flaggor. De passar bra in med Maccabis gulblå färger.

Matchen håller ett ganska högt tempo och alla spelarna i båda lagen är trygga med bollen och passar hellre kort än slår långt. Ibland blir det nästan absurt och till och med den spanske tränaren Óscar García – som trots allt är fostrad i Barcelona där han även verkat som ungdomstränare – ropar på sina försvarsspelare att ibland slå bollen i djupled på någon av de offensiva spelarna.

Maccabi är det klart bättre laget och efter ett mål i varje halvlek slutar matchen 2-0. Efteråt blir man ordentligt hyllade och springer ett ärevarv som tar alldeles för lång tid. Matchen startade 21.15 och det blir en sen kväll. Efter att läktarna äntligen tömts joggar spelarna ner innan de äntligen kan gå och duscha. Rade blir klar snabbt och väljer att inte åka med lagbussen till träningsanläggningen där han vet att tusentals supportrar väntar för att hylla sina hjältar. Istället blir vi och lagets kanske största stjärna, Eliran Atar, skjutsade från arenan. Efter att lagkamraten släppts av åker vi till en restaurang i stan och beställer in en sen middag. Klockan är efter klockan ett på natten.

Förväntan på Bloomfield Stadium ca 45 minuter före kick off.

Vi pratar om livet efter karriären. Rade har ganska många idéer, men vet inte säkert vad han vill syssla med ännu. Han tänker sig en framtid inom fotbollen, bland annat skulle han vilja hjälpa barn och ungdomar att utvecklas fotbollstekniskt, men framförallt mentalt.

”Hade jag vetat det jag vet idag hade det hjälpt mig att tänka mycket bättre när jag var yngre. Jag vill hjälpa unga spelare att förstå vad som verkligen krävs för att lyckas. Du måste göra tråkiga saker för att bli en bra fotbollsspelare, men träningen ska såklart göras så rolig som möjligt. Man måste hela tiden ha målsättningar klara för sig, det blir lättare att träna om man ser en mening med det. Det gäller också hela tiden att sätta nya mål. När jag flyttade till Danmark och det gick bra var jag liksom nöjd och visste inte riktigt vad nästa steg var. Så fick jag kontrakt med ett lag i Premier League och blev återigen nöjd med det istället för att verkligen försöka göra ett avtryck i världens då kanske bästa liga. Så blev det Norge och jag lyckades återigen vinna guld och skytteligan. Vad var nästa steg då?”

Han fortsätter, ”Jag skulle vilja hjälpa unga spelare med deras målsättningar och lära dem att aldrig nöja sig. Det finns så många talanger som inte har de rätta målsättningarna och nöjer sig alldeles för tidigt. Det är bara att titta på vad Jonas Thern lyckats med i Värnamo. Klart att han har lärt sina killar att spela fotboll, men framförallt tror jag han lyckats ge dem en hunger och en vilja att hela tiden utvecklas. Det blir lättare att träna teknik hela dagarna med rätt driv.”

Jag frågar vad nästa mål är.

”Jag vill lyckas här. Jag vill fortsätta spela bra och vinna en ny titel med Maccabi. Jag vill spela till mig ett nytt bra kontrakt, gärna i Maccabi Tel Aviv. Lyckas jag med det måste jag sätta upp nya mål och inte nöja mig med det.”

Du är snart 33 år och spelar i israeliska ligan, tänker du någonsin på landslaget?

”Nja, inte så att det är en direkt målsättning att spela landslagsfotboll igen, men visst hade det varit häftigt att få uppleva ett mästerskap till slut. Det är klart att jag för en undanskymd tillvaro här,  men det har ju varit lite problem med forwards den senaste tiden, så helt borta borde jag inte vara. Samtidigt är jag rätt nöjd med landskampsuppehållen, då får jag mer tid med familjen. Speciellt nu när de bor så långt borta.”

Rade Prica har lång erfarenhet som fotbollsspelare och även om han fortfarande vill väldigt mycket med sin fotboll har han en familj som måste gå först. Men det finns fortfarande en chans att han ska få kunna uppleva ett internationellt mästerskap på seniornivå. Då krävs det att han fortsätter göra mål för sitt klubblag i den för oss undanskymda israeliska ligan.